måndag, 29 mars, 2010
av Annika Ahnlund
Apropå nya medier, de s k sociala medierna som just nu är i ropet överallt, så kan det vara på sin plats att titta lite tillbaka i tiden och hur man då gick tillväga. Det förekom även då debatter och ett flitigt tyckande, fast på lite annat sätt och det tog lite längre tid.
August Strindberg levde under en tid då stora sociala, politiska och kulturella omvälvningar skedde i vårt land och ute i Europa. Han bidrog starkt till att hålla debatten igång. Skulle han ha klarat det utan sin skrivarglöd, intensitet och framåtanda? Knappast. Strindberg är förmodligen den mest flitige skribent vi har haft. Och betänk då att det tryckta ordet bara fanns i böcker och ett fåtal tidningar, som inte var tillgängligt för alla. Ingen radio, ingen tv, ingen dator eller telefon.
Strindberg kastade sig in i samtidens debatter om allsköns frågor genom sina otaliga verk av romaner, samhällskritiska skildringar, pjäser och brev. Strindberg skrev över 10.000 brev under sin livstid till dåtidens kulturelit, i Sverige och utanför Sverige. Strindberg ville ha debatt och han fick det. I den s k Strindbergsfejden, där han häcklade i stort sett hela det etablerade samhället, satte han igång ett korståg. Strindberg bokstavligt talat utmanade allt och alla, inte minst Ibsen och Svenska akademin fick känna på hans vassa penna. Det skrevs otaliga inlägg i tidningar och debatten var hög och livlig i salonger och på allmänna mötesplatser.
Strindberg vår förste ”bloggare”?
Hur hade han mottagit de verktyg och tekniker som vi har idag? Förmodligen, nej säkerligen, skulle han ha en egen hemsida, flera bloggar och ett ständigt uppkopplande mot yttervärlden. Han skulle på samma sätt som då sticka hål på tunna sanningar och världsuppfattningar. Han skulle med liv och lust lägga sig i debatten om jämställdhet, arbetsrätt, diskriminering, finansfolkets bonusar, avtalsrörelsen, skola och omsorg. I stort sett allt. Byråkratin i det offentliga, som var hans angrepp och polemik i Det nya riket, skulle få det hett om öronen. Strindberg tangerade hela tiden på lagens yttersta kant i sitt skrivande och tyckande. Strindberg blev även åtalad för hädelse i den s k Giftasprocessen. Han blev frikänd. Idag skulle han kanske kunna klara sig betydligt bättre. Hädelseparagrafen och skymf mot kungahuset är borta. Det som återstår är ärekränkning och diskrimineringslagen, vilket kan drabba vem som helst som är oförsiktig i sitt uttalande.
Bloggen – den nya tidens klotterplank!
Alltså! Samhällsdebatter och inlägg från överheten och folket har funnits i alla tider, mer eller mindre raffinerat och med enklare medel än vi har idag. Varför ska vi vara oroliga för de nya sociala medierna? Det är enkelt, det går snabbt och man når oändligt många. De berikar debatten och flyttar åsikterna ut från de traditionella kanalerna. Att kunna påverka samhällsutvecklingen och arbetslivet kan bara vara av godo. Det onda kan möjligtvis vara att det inte verkar finnas någon slutstation för informationen i den eviga cyberrymden. Vi får inte vara rädda för det skrivna ordet. Att använda det med förnuft berikar såväl människans utveckling som affärerna. Där har de nya medierna en uppgift.
För att travestera på Strindberg:
”Vi ses på bloggen!”
Av: Jörgen Edlén, HR-konsult Helpline
fredag, 19 mars, 2010
av Ingrid Iliou
I media kan man läsa om människor som ifrågasätter sina livssval enligt den traditionella ”normen” arbeta heltid och göra karriär. En del drömmer om och planerar för att gå ner i arbetstid. Vissa har redan gjort det.
Det känns som om något är på gång. Tid blir allt viktigare framför status och pengar. Man skulle kunna säga att ”tid” är den nya statussymbolen. Att gå ner i arbetstid, eller att byta både bransch och yrke helt och hållet, till förmån för mer egentid är ”Downshifting”.
”Downshifting” lockar människor i alla åldrar och skeden av livet. I synnerhet de som tvivlar på om springet i ekorrhjulet är värt mödan. Vill vi verkligen leva så här? Räcker konsumtion som morot och drivkraft?
Kanske är ”Downshifting” bara är ett alternativ för de redan rika och välbeställda? Nej, det verkar inte så. Media rapporterar om stressade småbarnsfamiljer som flyr storstan till ett lugnare tempo på landsbygden. Diversearbete är lösningen. Städa skolan, jobba ideellt i den lokala föreningen, massera en dag i veckan…
”Downshifting” är ett ifrågasättande av normen för hur vi lever idag – och en önskan om att välja en annan väg. Man söker aktivt en större känsla av mening och sammanhang. Ett liv med mindre stress, mer av egen tid och en medvetet minskad konsumtion. Och inte minst ett liv i samklang med miljön.
Ett aktivt livsval med konsekvenser?
Hur påverkar det HR om fler anställda önskar gå ner i arbetstid? Skulle detta kunna gynna både företagen och den enskilde? Skulle trenden kunna skapa mer motivation på arbetsplatsen? Två nöjda medarbetare på 75% istället för två oengagerade på 100%?
Skulle det till och med kunna vara riktigt lönsamt? Hur skulle det påverka arbetsmarknaden i stort? Kommer heltidsarbete att vara normen i framtiden? Vad tror du?
Av: Ingrid Iliou, redaktör
tisdag, 9 februari, 2010
av Annika Ahnlund
Den 20 januari sände SVT ett avsnitt av programmet Uppdrag granskning som handlade om bemanningsbranschens snabba tillväxt då företagen behöver flexibel arbetskraft.
Debatten har varit stor både i media och på arbetsplatserna under de senaste veckorna.
I programmet togs ett flertal exempel upp där medarbetare blivit uppsagda från ett företag för att dagen efter komma in som arbetskraft genom bemanningsföretag. Ständigt i beredskap och utan möjlighet att säga nej till jobb. Ett ord som användes för att beskriva detta var slaveri.
I DN skrev Peter Wolodarski att ”Lagarna göder Manpower”. Han menar att LAS är skälet till att företagen använder sig av flexibel bemanning från externa företag. Detta har medfört att det blivit en snabbt växande efterfrågan på olika bemanningsföretags tjänster.
Talentum HR:s arbetsrättslige expert Tommy Iseskog intervjuades och sa att om syftet är att kringgå LAS är det tveksamt om detta är möjligt att göra inom ramen för lag och kollektivavtal.
Enligt arbetsgivarorganisationen Almega var det många felaktigheter i programmet. Henrik Bäckström, VD för Bemanningsföretagen, klargör vissa frågor på deras hemsida under ”10 myter och 11 sanningar om bemanningsbranschen”. Där står bl a ”att företag inte får använda bemanningsföretagen för att kringgå LAS. Skälet till att företagen anlitar bemanningsföretagen är av andra skäl, till exempel för att klara av konjunkturtoppar.”
Enligt min mening var programmet alltför ensidigt. Jag saknade intervjuer om vad detta betyder för företagen rent strategiskt. Ger inhyrd personal enbart lägre kostnader eller tillför det även en kompetensmångfald?
Och vem har makten i framtiden? Arbetsgivaren eller arbetstagaren? Faktum är ju att inom bara några år har vi arbetskraftsbrist i Sverige och då är det medarbetarna/arbetskraften som har möjlighet att ställa villkor på ett helt annat sätt än idag.
Vad vill då blivande medarbetare ha för att börja på ett företag? Bra betalt och goda utvecklingsmöjligheter? Eller kanske flexibla arbetstider?
Debatten fortsätter…
Av: Christina Sarand, vd Talentum HR
